»Sannerligen jag det vet, Jenny. Ja, jag tror nog att hon tycker mycket om honom. Det är i alla fall bara: ’Lennart tycker’, och ’tycker du såsen är bra, Lennart?’ och ’vill du’ och ’skall jag’ hela tiden — hon har naturligtvis lagt sig till med en förskräcklig halvsvenska, må du tro. Jag måste säga att jag förstår det inte riktigt — han var ju så förälskad i henne och han är inte tyrrannisk eller brutal — tvärtom. Men hon har blivit så underligt kuvad och ödmjuk lilla Cesca — det kan då inte vara bara de här husmodersbekymmerna fast Gud skall veta, de tog på henne — hennes läggning går ju inte i den riktningen och en samvetsgrann liten varelse är hon ju på sitt sätt. Och smått hade de också, det märkte jag.
Kanske», han log litet frivolt »att hon har begått något genistreck på ett eller annat sätt. Kanske använde hon bröllopsnatten till att berätta om Hans Hermann och Norman Douglas och alla sina andra meriter från början till slut. Det kan ju ha verkat lite överväldigande —»
»Cesca har då sannerligen aldrig stuckit under stol med sina historier. Dem måtte han då känna till förut.»
»Tror nog det.» Gunnar lagade till en ny pjolter. »Men det kunde ju ha varit en och annan poäng, som hon förtegat — hittills. Och som hon har känt sig förpliktad att meddela sin man.»
»Fy, Gunnar!» sade Jenny.
»Ja, för fan — ingen kan ju riktigt veta var man har Cesca. Hennes version av historien om Hans Hermann är nu också ganska underlig. Något som vore galet är jag viss på att Cesca inte har gjort. Vad tusan angår det för resten en man om hans hustru har haft ett förhållande — eller flera — bara hon har varit ärlig och trogen under den tid som det varade.
För det där att begära kroppslig oberördhet är ju bara rått i grunden. Om en kvinna verkligen har hållit av en man och tagit emot hans kärlek är det skamligt om
