lägga band på dig på alla håll och kanter — allt sådant där, som bara skulle vara i vägen för ditt arbete?»
Jenny skrattade lågt.
»Å, Herre Gud, flickebarn! Om du nu hade allt det där — och du skulle till och dö — med mannen och ungarna och allting omkring dig och det inte hade blivit utav dig det, som du visste att det kunde ha blivit — jag är säker på att du skulle ångra och gräma dig — skulle du inte?»
»Ja, men om jag nu hade uppnått den yttersta räckvidden av min förmåga — om jag visste där jag låg och skulle dö att mitt liv och mitt arbete skulle komma att leva efter mig en god tid sen jag var borta — men jag var ensam och det inte fanns en enda levande varelse, som stod mig innerligt nära — Tror du inte att jag skulle gräma och ångra mig då också?»
Heggen satt tyst ett tag.
»Ja. — Det är ju naturligtvis också det, att det är någonting annat att vara ogift för en kvinna än för en man. Att det oftast betyder att allt det där, som folk nu en gång gör sånt himla väsen av i livet, det hålls de helt utanför. Att rätt och slätt en hel grupp av organer — själsliga och kroppsliga — måste vissna bort obrukade.
Uff, Jenny! Ibland skulle jag nästan önska — att du ville vara en liten smula lättsinnig en gång — så att du kunde bli färdig med det där och arbeta vidare i lugn och ro.»
»Kvinnor som har varit en liten smula lättsinniga, som du kallar det Gunnar — bli inte färdiga med det. Var det första gången en missräkning, så hoppas de på bättre lycka nästa gång — Och så vidare nästa och nästa — Man slår sig inte till ro med missräkningarna. Det blir lätt en hel massa gånger innan man vet ordet av.»
»Inte för dig», sade han snabbt.
»Tack! — Det är för resten något nytt att du predikar i den andan. Du har själv förut sagt att när kvinnan
