204
»Jaså, du vill ut.» Gram sade det sakta och såg ned. »Ja, det vill du förstås. Det är ju naturligt.»
»Åh, den här utställningen. Alla mina tavlor — de nyaste i alla fall. Det är som om det vore en evighet sedan jag arbetade på dem. Aventinertavlan — studien till den blev färdig samma dag, som jag träffade Helge. Jag målade själva tavlan sedan, medan vi voro tillsammans — den av Cesca också. Och den ifrån Stenersgaten nere hos dig, medan jag väntade på honom.
Jag har ingenting gjort sen. — Ack ja. — Jaså Helge arbetar igen —.»
»Men det är ju givet, kära barn, att sådant sätter djupare spår hos en ung kvinna.»
»Åh, ja, ja, ja, ja — kvinna ja. Det är ju det som är hela eländet. Gå omkring missmodig och lat — stormlat! — För en kärleks skull som inte finns till en gång.»
»Kära Jenny», sade Gram lugnt. »Jag tycker det är så naturligt. Det måste ta sin tid, innan du kommer helt igenom det — och över på den andra sidan. För man kommer alltid över på den andra sidan, ser du — och då förstår man att man inte har haft en sådan upplevelse förgäves — på ett eller annat sätt får man alltid sin själ riktad genom sina erfarenheter.»
Jenny skrattade kort, men svarade ej.
»Det är i alla fall mycket som du inte skulle ha velat undvara — inte sant? Alla de lyckliga, varma solskensdagarna med din vän — där nere i det härliga landet, Jenny?»
»Vill du säga mig en sak, Gert — är det din personliga erfarenhet att du förmått rikta din själ, som du kallar det, genom dina upplevelser?»
Han ryckte till — litet smärtsamt och liksom häpen över hennes brutalitet. Och det dröjde ett ögonblick innan han svarade henne:
»Det är något annat, Jenny. De erfarenheter som äro syndens lön — du förstår jag menar inte i ortodox be-
