208
har varit ett helvete — så använder jag inte för starka ord. Och när jag ändå på sätt och vis har härdat ut med det, så kommer det sig delvis därav att jag har gått ut från det att Rebeckas kärlek till en viss grad har urskuldat henne. Jag vet att hon känner en låg och simpel glädje över sin makt att pina och förödmjuka mig — svartsjuka, förbittring — det är den karikatyr som en besviken kärlek förvandlats till. Förstår du inte att mitt rättfärdighetsbehov erfar ett slags tillfredsställelse av det — att det finns en orsak till min olycka. Jag svek henne, då jag tog emot hennes kärlek utan vilja att ge henne en hel kärlek tillbaka — med den hemliga beräkningen att jag kunde ge henne några smulor — kärlekens småmynt tillbaka, då hon bjöd mig det bästa av sig själv —
Men straffar livet så obarmhärtigt varje försyndelse mot kärlekens helgedom så är det för mig beviset för att den är livets allra heligaste — och att den som är trogen mot sin egen kärlekslängtan skall livet belöna med den renaste och skönaste salighet.
Jag har nämnt för dig en gång att det var en kvinna, som jag lärde att älska, då det var för sent. Hon hade hållit av mig från det vi voro barn utan att jag såg det eller brydde mig om att se det. Då hon hörde att jag var gift, tog hon en man, som svor på att hon skulle rädda och upprätta honom, om hon gifte sig med honom. Ja, jag vet att du ringaktar sådana slags räddningsförsök. Men jag säger dig, barn, du kan inte döma om det förrän du har sett den som du älskar i en annans armar, känt ditt eget liv värdelöst och hört en vilsefaren själ tigga om detta värdelösa liv till sin frälsning.
Nå, Helene blev olycklig och jag blev det också. Och vi träffade varandra och förstod varandra och det kom till förklaring emellan oss. Det blev inte till vad människor mena med lycka — och ändå. Vi voro bägge bundna med band, som vi inte vågade bryta. Och jag tillstår att alltefter som mitt hopp om att en gång kunna få henne till
