212
så gärna pröva om jag inte kan hjälpa min lilla flicka lite, Jenny.»
»Jag törs inte, Gert».
»Kära lilla vän, jag är ju en gammal man — kunde vara din far.»
»För — för din skull, menar jag. Det är inte riktigt av mig mot dig.»
»Jo, Jenny. Tror du jag tänker mindre på dig, när jag inte ser dig. Jag önskar ju bara att få se dig — tala med dig, försöka att vara lite för dig. — Vill du ge mig lov till det? — Å, ge mig lov!»
»Jag vet inte, Gert — jag vet inte. Å, kära då — gå — du måste gå nu — jag kan inte — det är så svårt — kära då, gå!»
Han reste sig stilla.
»Så går jag väl då. Farväl Jenny! — — men barn, du är ju rent ifrån dig —»
»Ja», viskade hon.
»Jag skall gå då. Får jag komma igen en gång och — se dig, innan du reser, ville jag gärna, När du har blivit lugn och det här inte skrämmer dig. Det finns inte något skäl till det, Jenny —»
Hon stod tyst litet. Så drog hon honom plötsligt till sig ett ögonblick och snuddade vid hans kind med sin mun.
»Gå, nu Gert!»
»Tack! Gud välsigne dig, Jenny!»
Hon vankade efteråt av och an på golvet. Och hon
begrep inte själv varför hon darrade så. Och så kände hon
allra innerst — ja, det kunde väl inte vara glädje — men
hon tyckte att det hade gjort henne så gott att höra, det
som han hade sagt, då han låg på knä framför henne.
Å Gert! Gert! Hon hade alltid betraktat honom som en svag människa — en som hade låtit besegra sig och som blivit neddragen, som de besegrade bli. Och så hade hon plötsligt fått veta att han i sitt innersta ägde en djup
