I.
En sådan där ljus och ljum majeftermiddag fram emot kvällen föll solrök in över de svarta tomterna, och de nakna brandmurarna blevo rödgula och fabriksskorstenarna leverbruna i solglöden. Stadens kontur av höga tak och låga tak och stora hus och små hus stod mot en luft som var gråviolett och tung av damm och röd av dunster.
Det lilla trädet vid den röda muren hade små klart gulgröna blad, som dagern lyste igenom i år som i fjol.
Jenny lade märke till möglet på lumpbodarnas brädväggar — hur mjukt och lysande grönt det stod. Och sotflaken nedför murarna till affärshuset voro på sina ställen så djupsvarta och på några ställen hade de som en fin glänsande silverhinna över sig.
Hon såg upp i luften. Hela förmiddagen hade hon gått och drivit ute på Bygdö och därute hade himlen stått mörkblå och het över de olivgyllene grantopparna och lövträdens bärnstensfärgade knoppar. Men himlen här över de höga husen och telefontrådarnas nät blånade blekt bakom ett fint opalvitt flor av dis. I grunden var det för resten vackrare så. Gert kunde inte se det. Staden var alltid bara smutsig och grå och ful för honom — det var den stad där de gått och svurit ve och förbannelse alla de unga från åttitalet, som blivit insatta där på straffarbete. Nu stod han väl däruppe och såg ut i solen, och ljusets lek med linjer och färgtoner lade han knappast märke till,
