222
för det var bara en solglimt utanför fängelsegluggen för honom.
Hon stannade en bit ifrån hans port och såg sig av vana omkring på gatan. Där fanns inga bekanta — arbetsfolk som drogo ut till Vaterland och inåt staden. Klockan var således över sex.
Jenny sprang uppför trappan — den otäcka järntrappan som alltid gav genljud mellan de nakna stenväggarna, då de sakta smögo sig ned från hans rum däruppe — de sena nätterna i vintras. Det var som om det alltid suttit kvar köld och rå luft i de väggarna.
Hon gick fort igenom korridoren och knackade de tre slagen på hans dörr.
Gram öppnade. Han drog henne till sig med den ena handen och medan han kysste henne låste han dörren med den hand, som han hade fri.
Över hans skuldra såg hon de friska blommorna på det lilla bordet med vinkaraffen och utländska moreller i en slipad kristallskål. Det låg ett lätt töcken av cigarrök över rummet. Och hon visste att han suttit där sedan halvfyra och väntat på henne med allt detta, som han ställt i ordning för hennes skull.
»Jag kunde inte komma förr, Gert», viskade hon. »Jag var så ledsen för att du skulle vänta —»
Då han släppte henne gick hon fram till bordet och böjde sig ned över blommorna.
»Jag får lov att ta och pryda mig med dem — får jag inte det, du? Å, jag blir så bortskämd, Gert, när jag är hos dig.» Hon sträckte ut händerna emot honom.
»När måste du gå ifrån mig, Jenny», frågade han, medan han helt varsamt kysste hennes armar.
Jenny sänkte huvudet litet.
»Jag får lov att vara hemma till kvällen. Mamma sitter ju alltid uppe och väntar på mig ser du, och hon är så trött om dagarna. Hon behöver så väl att jag hjälper henne om kvällen med både ett och annat sade hon hastigt.
