230
menaddräkten var modern, men den satt inte väl. Figuren hade ingen fasthet längre — hon hade blivit slappt fläskig på samma gång som skuldror och höfter blivit kantiga. Och ansiktet var gammalt med misslynta veck kring munnen under en stor hatt med många plymer. Hon pratade och väninnan lyssnade intensivt, medan hon satt slö och i framskridet tillstånd med utspärrade knän och händerna i en kolossal muff på magen. Egentligen var henne ansikte vackert men fett och rödsprängt med flera isterhakor.
Ja, osten måste jag låsa in i byffén — kommer den ut i köket så är det bara kanten kvar nästa morgon — en stor ost, på nära tre kronor.»
»Jag säger väl det.»
»Och kan ni tänka, ägg är hon efter som jag vet inte vad. Häromdagen kom jag in i jungfrukammaren — hon är en sådan gris — ja, det luktar sannerligen i den kammaren som i en stia. Sängen inte bäddad på jag vet inte när. ’Nej, men Solveig då’, sa jag, och så lyfte jag på täcket och då låg där tre ägg och en påse med socker mitt i den smutsiga sängen — vad ger ni mig för det? Ja, hon sa att hon hade köpt det själv, och det hade hon gjort med sockret också.»
»Ja, tro det!» sade den andra.
»Jaha. Jo, sockret var i en påse — men äggen hade hon tagit. Jag sa ifrån må ni tro. Men nu skall ni få höra. I lördags kom jag ut i köket. Vi skulle ha risgrynsgröt. Jo då, grytan stod på gasen och brände vid och slynan satt i kammarn och virkade, och jag ropade på henne och så rörde jag i grytan under tiden, och vad tror ni jag fick i sleven — jo ett ägg. Kan ni tänka, hon kokade ett ägg till sig i risgrynsgröten. Ja, jag måste skratta, men har ni nånsin hört ett sådant svineri. Att jag sa henne min mening, det kan ni vara lugn för. Men vad säger ni om något sådant?»
»Usch ja, pigor — Vet ni vad min tog sig för häromdagen —»
