De hade väl också gått som unga flickor och längtat efter kärlek — sin kärlek. En käck och duktig fyr med fast anställning — en man, som tog dem från kontorets eller butikens enformiga arbetsdagar och satte dem in i ett litet hem, där tre rum voro fulla av deras egna tillhörigheter och där de kunde plantera ut alla de små broderade lapparna med nyponblommor och blåklockor, som de hade sytt in alla sina flickdrömmar i.
Flickdrömmar hade de väl haft om kärlek. Den logo de nu överlägset åt och konstaterade med tillfredsställelse för dem, som nu drömde samma drömmar, att något sådant existerade inte. De kände sig stolta över att höra till de invigda, som verkligen visste hur det var. De voro kanske till freds.
Det var i alla fall lyckligt att vara otillfredsställd. Lycklig den som inte tackade och lät sig nöjas när livet bjöd en fattigkost. Som ännu kunde säga: jag tror på mina drömmar, jag kallar ingenting lycka utom den lycka som jag krävt — är den inte till för mig — så är det jag som har felat, jag har varit den fåvitska jungfrun, som inte orkat vaka och vänta på brudgummen, men de kloka jungfrurna skola se honom och ingå i hans hus och dansa —.
Det brann ljus i moderns sängkammare då hon kom
hem och Jenny måste in och berätta litet om sällskapet
på Ahlströms ateljé och om Heggen.
Ingeborg och Bodil sovo borta i halvmörkret med de svarta flätorna ut över kuddarna.
Det bekom inte Jenny något att stå där och berätta modern lögner. Hon hade alltid gjort det — från det hon som skolflicka måste berätta muntert om barnbjudningar, där hon suttit ensam och övergiven och sett de andra dansa — olycklig och ensam, en liten flicka, som inte kunde dansa med och inte prata något, som gossarna tyckte var roligt.
