18
»Ja, mycket vackert. — Nu skall jag hjälpa er, så ni kommer på rätt spårvagn.»
Medan de stodo och väntade sneddade två herrar över gatan
»Nej, se, står ni här», sade den ene.
»Godafton», sade den andre. »Då får vi väl sällskap? Har ni varit här nere och sett på korallerna?»
»Det var stängt», svarade fröken Jahrmann trumpet.
»Vi har träffat en landsman, som vi skulle hjälpa till rätt spårvagn», förklarade fröken Winge och hon presenterade: »Kandidat Gran — herr Heggen, målare, herr Ahlin, bildhuggare.»
»Jag vet inte om herr Heggen minns mig — Gram heter jag — vi råkades på Mysusæter för tre år sen.»
»Å, ja visst ja. Och nu är ni i Rom?»
Ahlin och fröken Jahrmann hade stått och viskat med varandra. Nu kom hon fram till väninnan.
»Du Jenny — jag går hem. Jag vill i alla fall inte gå till Frascati.»
»Men kära — det är ju du själv, som har kommit upp med det.»
»Usch nej, inte Frascati — äsch, sitta där och mopsa med tretti gamla danska fruntimmer av alla möjliga kön och åldrar.»
»Vi kan ju gå någon annanstans — men se där kommer er spårvagn, kandidat Gram.»
»Ja, tusen tack för hjälpen då — kanske jag träffar damerna någon annan gång — i Skandinaviska föreningen kanske?»
Spårvagnen stannade framför dem. Då sade fröken Winge:
»Jag vet inte — kanske ni skulle ha lust att följa med oss — vi hade gjort upp att gå ut lite i kväll — dricka vin och höra på musik.»
»Ja, tack» — Helge stod litet oviss och förlägen och såg sig kring på de andra. »Det vore visst mycket ro-
