244
så gick han och smålog med det där leendet, som jag var så rädd för förr i tiden —
»Skall jag inte resa, Jenny, då jag är sådan?»
»Jo, Cesca», sade Jenny.
»En gås är jag, det är då visst. — Men du förstår —», bröt hon plötsligt våldsamt ut. »Jag törs inte lita på mig själv. Men ett kan du vara viss på, att hade jag varit Lennart otrogen, så skulle jag vid Gud ha gått direkt till honom och sagt det, och sedan hade jag tagit livet av mig mitt för ögonen på honom med detsamma.»
»Älskar du din man?» frågade Jenny sakta.
Fransiska teg ett ögonblick.
»Det vet jag inte, du. — Om jag älskade honom riktigt som jag skulle, så kunde jag väl inte vara rädd för Hans Hermann. Tror du inte, då skulle jag väl ha smockat till Hans, när han bar sig åt så där och kysste mig.
Men det vet jag i alla fall, att om jag hade gjort något orätt mot Lennart, så skulle jag inte stå ut med att leva. Förstår du — då jag hette Fransiska Jahrmann var jag inte vidare försiktig med det namnet. Men nu heter jag Fransiska Ahlin. Och om jag hade satt så mycket som skuggan av en misstanke på det namnet — hans namn — ja, då förtjänade jag att han sköt mig som en galen hynda. Och det kan inte Lennart, men jag kan det, det vet jag.»
Hennes händer löstes plötsligt ur den höpknutna ställningen, och hon smög sig intill Jenny:
»Inte sant — du tror på mig — tror du att jag ville leva, om jag gjort något ärelöst?»
»Nej, Cesca.» Jenny drog henne till sig och kysste henne. »Det tror jag inte att du ville.»
»Jag vet inte vad Lennart tror. Han förstår mig inte, ser du. Men när jag kommer hem så säger jag honom allting alldeles som det är. Det får bli som det vill.»
»Cesca», sade Jenny blitt. Men så ville hon inte fråga i alla fall, om hon verkligen var lycklig.
