248
Det är som om han inte ville röra mig. Sker det, så är det som mot hans vilja och efteråt är han ond på sig själv och mig. — Och ändå, har jag försökt att förklara det för honom. Uppriktigt sagt så begriper jag inte vad det är för märkvärdigt nu heller. Men jag har ingenting emot det mera. — Om jag kunde glädja honom med det — allt som kan göra Lennart glädje är gott och vackert för mig. Han tror att det är ett offer, men det är det inte, tvärtom. Å, jag har gråtit natt efter natt och dag efter dag, inne på mitt rum, därför att jag förstod att han längtade efter mig, och jag har försökt att fresta honom, Jenny, det lilla jag förmår — men han stöter mig tillbaka.
Jag tycker så mycket om honom, Jenny. Säg, kan man inte älska en man på det viset också? Kan jag inte gott säga, att jag älskar Lennart?»
»Jo, Cesca.»
»Å, vad jag har varit förtvivlad, du. Men jag kan ju inte rå för att jag har blivit skapad på det viset? Och så när vi voro ute med de andra konstnärerna så blev han vid dåligt humör. Han säger ju ingenting, men jag förstår, att han tycker jag koketterar med dem. Det är ju sant att jag blev vid gott humör när jag fick äta ute och slapp jobbet med mat och disk en kväll och inte behövde vara rädd för att fördärva någon mat, som Lennart i alla fall måste äta, för vi har inte råd att kasta bort den, och ibland var jag glad också för jag slapp att vara ensam med Lennart — fast jag håller av Lennart och han av mig, det vet jag han gör, och frågar jag honom om det, så säger han: det vet du väl och ler så egendomligt och bittert. Men han litar inte på mig, för att jag nu inte kan älska så där sinnligt och är kokett i alla fall. En gång sade han åt mig att jag hade inte en aning om vad kärlek var, och det var väl hans fel, som inte hade kunnat väcka mig, och det kom väl en annan — å Gud, så jag grät!
Och så i våras då. Ja, du vet vi har det smått. Gun-
