250
skulle ha något i alla fall, och då han frågade om jag inte hade tagit fel, så sade jag att jag hade hycklat, för jag ville inte ljuga för Lennart. Men det är han ond för, det märker jag.
Jag ser att han inte tror riktigt på mig, och det är så förskräckligt. — Om han förstod mig så måste han ju tro på mig, tycker du inte det?»
»Jo, Cesca.»
»Ja, jag har ju sagt det en gång förr — att jag skulle ha en liten — i höstas, då han var så ledsen och vi hade det så svårt. Det var för att han skulle bli glad och vara snäll mot mig — och hän var det — å, du kan inte tro vad det var ljuvligt. Jag hade ljugit, men tänk att jag trodde själv till sist nästan att det var sant. Jag tyckte att Gud måste låta det bli så för att jag skulle slippa att göra honom besviken. Men det gjorde han inte.
Jag är så förtvivlad över att jag inte får någon. Jenny, tror du det är sant — somliga påstår det», hon viskade bävande, »att en kvinna inte kan få barn om hon inte känner sann lidelse?»
»Nej», sade Jenny hårt. »Det är bara prat, det är jag viss på.»
»Jag är säker på att allting skulle bli bra då. Lennart önskar det så förfärligt. Och — ja, jag tror att jag skulle bli rentav en ängel, av bara förtjusning, om jag hade mitt eget lilla barn. Kan du tänka dig något så vidunderligt härligt, som det måste vara?»
»Nej», viskade Jenny mödosamt. »När ni tycker om varandra, det hjälper över många svårigheter.»
»Ack ja, då. — Om det inte vore så genant skulle jag gå till en doktor. För resten tror jag att jag gör det en vacker dag. Tycker du inte att jag skall det? Bara jag inte vore så generad. — Men det är förstås dumt. Det är för resten min plikt rätt och slätt. När jag är gift. — Jag kan ju gå till en kvinnlig — en som är fru och
