har barn och allting. Å, tänk, en liten, liten unge, som är ens egen — så glad som Lennart skulle bli!»
Jenny bet ihop tänderna i mörkret.
»Tycker du inte att jag skall resa i morgon?»
»Jo.»
»Och jag säger Lennart allting. Jag vet inte om han kan förstå det — inte för att jag gör det själv. Men jag vill säga honom sanningen, alltid. Skall jag inte det, Jenny?»
»När du tycker det är riktigt skall du göra det. Å, Cesca — man skall alltid göra det som man tycker är riktigt — och aldrig det som man inte är säker på om det är riktigt, Cesca.»
»Ja, det är säkert! Godnatt då, Jenny min — tack för den här gången.» Hon kramade plötsligt väninnan häftigt. »Det är så gott att få tala med dig. Du vet så väl hur du skall ta mig du. Du — och Gunnar, ni får mig alltid på den rätta vägen. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.»
Hon stod ett tag framför sängen.
»Kan du inte resa över Stockholm i höst? Å, gör det! Du kan bo hos oss — jag får tusen kronor av pappa nu, för det skall Borghild ha att resa till Paris för.»
»Jag vet inte riktigt du — nog för att jag hade lust —»
»Å, gör det! — Är du sömnig? Skall jag gå?»
»Ja, jag är nog lite trött.» Hon drog Cesca ned till sig och kysste henne: »Gud välsigne dig, ungen min!»
»Tack!» Cesca tassade över golvet på sina bara fötter. Borta vid dörren sade hon med en liten bedrövad barnastämma:
»Jag önskar så förfärligt, att Lennart och jag kunde bli lyckliga, du.»
