252
IV.
Gert och Jenny gingo vid varandras sida nedför den sluttande stigen under de magra granarna. Han stannade ibland och plockade några små förtorkade smultron, sprang efter henne och stoppade dem i munnen på henne. Hon smålog litet till tack och han tog hennes hand, medan de gingo ned mot vattnet, som glindrade blått med solbryggan över sig, bakom träden.
Han såg glad och ung ut i ljusa sommarkläder. Panamahatten dolde hans hår.
Jenny satte sig i skogsbrynet och Gert sträckte ut sig framför henne i skuggan av de stora hängbjörkarna.
Det var stekhett och stilla. Grässluttningen ner mot vattnet var gulsvedd. Utöver Nesodlandet låg en metallblå bank av dis — framom randen av den seglade små halmgula och vitaktiga skyar. Fjorden var ljusblå med vattrade strömfåror, segelbåtarna ute på den lågo stilla och vita, och ångbåtsröken stod oändligt länge som gråa strimmor i den tunga luften.
Men vattnet plaskade smått mot strandbädden och hängbjörkarnas slanka kvistar rörde sig helt svagt över deras huvud, så att ett och annat löv, som var gult av torkan, singlade ned.
Gert tog bort ett som hade fastnat i hennes ljusa hårburr — hon hade lagt av hatten. Han såg på det.
»Är det inte besynnerligt att det inte kan regna i år, du? — Ni damer ha det bra, som kan gå så tunnklädda. Den där klänningen verkade för resten halvsorg — om du inte hade de ljusröda pärlorna — men den klär dig utsökt bra.»
Den var klarvit med små svarta blommor på, helt och hållet rynkad med ett svart åtsittande sidenskärp. Halmhatten, som hon höll i knät, var svart med svarta sammets-
