254
Hon satt tyst litet.
»Jag ville säga dig det, Gert. Inte skriva — men säga det. Då jag skrev och bad dig komma upp till mig i går, så ville jag ha sagt det. Men jag kom mig inte för —»
Hans ansikte hade blivit askgrått:
»Jag förstår.
Men Gud i himmelen barn, så svårt du måtte ha haft det —» bröt han plötsligt ut.
»Ja», sade Jenny lugnt. »Mest för din skull, Gert. — Jag ber dig inte att du skall förlåta mig —»
»Du — mig? Å, du store Gud — kan du tillge mig, Jenny — för jag anade att denna dag måste komma —»
»Det gjorde vi väl bägge», sade hon som förut.
Han kastade sig plötsligt ned med ansiktet mot marken. Hon böjde sig fram och lade sin hand på hans nacke.
»Lilla, lilla, lilla Jenny — åh, lilla Jenny — vad har jag gjort emot dig?»
»Käre —»
»Lilla vita fågeln min — har jag tagit på dig med mina stygga lystna nävar — fläckat dina vita vingar —»
»Gert», hon tog hans händer och talade fort och häftigt. »Hör på mig. Du har ju inte gjort mig annat än gott — det är ju jag som —. Jag var så trött och du gav mig vila, och jag frös och du värmde mig — jag måste vila och jag måste värmas och jag måste känna att någon höll av mig. — Herre Gud, Gert, jag ville inte bedraga dig, men du kunde inte förstå — jag kunde aldrig få dig till att begripa att jag älskade dig på ett annat sätt — så fattigt liksom. Kan du inte förstå —»
»Nej Jenny, jag tror inte att en ung oskyldig flicka ger sig åt en man när hon inte tror att hennes kärlek skall vara.»
»Det är ju det som jag ber dig förlåta — jag visste att du inte förstod, och jag tog emot allt vad du gav mig i alla fall. Och så blev det en pina för mig själv — värre och värre och jag såg att jag inte kunde fortsätta. Jag
