håller ju av dig Gert, men när jag bara kan ta emot och ingenting har att ge, som är äkta.»
»Var det det, som du hade velat säga mig i går?» frågade Gert om en stund.
Jenny nickade.
»Och i stället —»
Hon blev blodröd.
»Jag förmådde inte Gert. Du kom så glad. Och jag förstod att du hade längtat och väntat.»
Han lyfte hastigt huvudet.
»Det skulle du inte ha gjort Jenny. Nej. Inte ha gett mig — en sådan — allmosa.»
Hon hade dolt sitt ansikte. Hon mindes de kvalfulla timmar, då hon gått däruppe i sin neddammade ateljé, i den glödheta instängda luften och rastlöst röjt undan och ställt i ordning under väntan på honom, medan hennes hjärta krympt samman av smärta. Men hon mäktade inte att säga det:
»Jag var inte säker på mig själv heller — då du kom — jag trodde ett ögonblick — jag ville pröva —»
»Allmosor.» Han vaggade med huvudet som i pina. »Det var det ju hela tiden, Jenny — allt, som du gav mig.»
»Gert — det är ju det att jag har tagit emot allmosor av dig alltid — förstår du inte?»
»Nej», sade han häftigt och borrade återigen ansiktet i marken.
Om en stund lyfte han huvudet.
»Jenny — är det — någon annan?»
»Nej», sade hon häftigt.
»Tror du att jag skulle förebrå dig, om det vore någon annan — en ung man — din like? Jag kunde förr fatta det.»
»Kan du inte förstå. Jag tycker inte det behöver vara någon annan.»
»Nej, nej.» Han gled ned igen. »Fast jag skulle ha
