Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

256

tyckt att det hade varit naturligare. Därför kom jag att tänka på det som du skrev — att Heggen hade varit på Tegneby och att han rest till Berlin »

Jenny blev blodröd igen.

»Tror du då att jag skulle — i går?»

Gert teg ett slag. Så sade han trött:

»Jag förstår dig ju i alla fall inte.»

Och plötsligt sköt det upp i henne en lust att göra honom ont:

»På sätt och vis kan man ju säga att det är en annan eller tredje person.»

Han såg spörjande upp. Så grep han plötsligt tag i henne:

»Jenny — Herre Jesus — vad menar du?»

Hon ångrade sig redan. Het om kinderna, sade hon hastigt:

»Ja — mitt arbete — konsten förstås.»

Gert Gram hade rest sig på knä framför henne.

»Jenny — är det något — särskilt — du skall säga mig sanningen — du skall inte ljuga — är det något — å färde med dig? Säg det!»

Ett ögonblick försökte hon att frimodigt möta hans blick. Så böjde hon huvudet. Och Gert Gram sjönk framstupa med huvudet i hennes knä.

»Åh Gud! Åh Gud! Åh Gud, Gud, Gud!»

»Gert! käre, käre. — Åh nej men Gert. Du retade mig med det där om en annan», sade hon ödmjukt. »Jag skulle inte ha sagt det. Jag hade inte tänkt att säga dig det — inte förrän efteråt.»

»Det hade jag aldrig förlåtit dig», sade Gram. »Om du inte hade sagt mig det —.

Men — du måste ju ha vetat det en tid», sade han plötsligt. »Vet du hur långt det har gått?»

»Tre månader», sade hon kort.

»Men Jenny», han grep förfärad hennes händer. »Nu