förstått det, men han hade varit så söt och fin i alla fall, skrev hon, och han litade nog på att hon aldrig skulle göra något orätt med vilja.
Underliga lilla Cesca. Henne måste det gå bra för till slut. Cesca var rättskaffens och god. — Det var det hon själv inte var — ingendera delen i nämnvärd grad.
När hon bara slapp se moderns tårar, så kunde hon gott härda ut med att göra henne sorg. — Det betydde ju bara att hon var rädd för scener.
Och Gert. Hennes hjärta krympte samman. Det smög sig en sjuk, rent kroppslig förnimmelse över henne — förtvivlan, leda, så djup att hon kände sig nästan utsliten — på gränsen av fullständig liknöjdhet.
De förskräckliga sista dagarna i Kristiania med honom. Till sist hade hon gett efter.
Han kom till Köpenhamn. Och hon hade fått lov att stanna på landet i Danmark, där han kunde komma och se till henne. Gud vet om hon någonsin kom ur det.
Slutet blev väl att hon överlät barnet åt honom och reste ifrån det hela. Ja, för det var lögn allt det som hon hade sagt honom om att hon gladde sig och så vidare. På Tegneby hade hon ibland känt det så — för då hade hon bara tänkt på att det var hennes barn — inte hans. Men skulle det bli en levande länk mellan henne och hennes förnedring — då ville hon varken få eller ha det. Hon kom till att hata det — hatade det redan då hon tänkte på de sista dagarna i staden.
Den sjukliga lusten att gråta ut av hjärtans lust var borta. Hon kände sig så torr och hård, som om hon aldrig skulle kunna gråta mer.
En vecka senare kom Gert Gram. Då var hon så trött
och liknöjd att hon skenbart var vid gott humör. Om han
hade föreslagit henne att flytta över till hans hotell, så
hade hon gjort det. Och hon fick honom att gå med henne
på teatrarna och äta kväll ute tillsammans och att fara ut
