mare, flammade himlen i rött och guld över backens krön och pilarnas magra ris.
Bakom hennes rum låg det ett litet docknätt kök med rött tegelstensgolv ut mot gården, där änkans höns kacklade och duvorna kurrade. En liten korridor delade huset i två delar; på den andra sidan hade fru Rasmussen sitt rum, med blommor i fönsterna och virkade lappar överallt, daguerrotyper och fotografier på väggarna och ett litet bokskåp med religiösa böcker i svarta pärmar och några årgångar av Frems och Gyldendals serier i praktband. Där bakom sov hon själv i ett litet rum, där luften alltid var underligt tung och full av obestämbara dofter, ehuru det sken av renlighet. — Så kunde hon inte höra om hennes pensionär grät bort en och annan natt på andra sidan om gången.
Fru Rasmussen var inte så ryslig, hon heller. Lång och slankig, tassade hon stillsamt omkring i något slags filtskor; alltid hade hon samma bekymrade uttryck i sitt långa, gula hästansikte, över vilket håret låg gråstrimmigt och slätkammat i en lustig liten vinge över vardera örat. Hon talade nästan inte alls, med undantag av några bekymrade spörsmål om fröken var nöjd med maten och rummet — till och med när Jenny efter middagen ibland satte sig inne i vardagsrummet hos fru Rasmussen, med sitt handarbete, teg hon stilla. Jenny var henne särskilt tacksam för att hon aldrig nämnde något om hennes tillstånd; bara en gång, då Jenny gick ut med sina målargrejor, hade hon ängsligt undrat, om det kunde vara bra för fröken.
Hon arbetade ivrigt den första tiden — stod bakom ett stengärde med sitt staffli, som höll på att blåsa över ända hela tiden. Nedanför stengärdet sluttade den gula stubbåkern utmed ett oändligt rågfält ned mot en mosse, där kärrblomsterna lyste vita kring blåa vattengölar och sammetssvarta torvstackar stodo på den saftigt gröna gräsmarken. Bortom mossen böljade det av rovland och
