264
ängar och stubbade rågfält omkring kalkvita bondgårdar i yppiga mörkgröna dungar ned mot en frisk och blå havsvik. Stranden löpte ut i bågar och tungor, vitgula av sand och kort blekt gräs. Mot norr föll den ljungbruna backen med väderkvarnen på toppen i branta gula sandtag ned mot den blåa fjorden. Och ljus och skugga skiftade över den öppna slätten allt eftersom skyarna vandrade över det vida, evigt rolösa fästet.
När Jenny blev trött lade hon sig raklång utmed gärdet och stirrade upp mot himlen och ut över fjorden. Hon orkade inte att stå länge åt gången, men det eggade henne endast till att arbeta mera. Två mindre tavlor gjorde hon färdiga uppifrån gärdet och var nöjd med dem själv. Ett motiv målade hon nerifrån byn, där de låga vitkalkade husen med halmtaken, som hängde ned ända över fönsterna, stodo med klängrosor och georginer utanför kring sammetsgröna gräsplaner och en röd tegelstenskyrka höjde sitt trappgavelstorn över prästgårdens lövmassor. Men det gjorde henne nervös att folk kom bort och såg på — de vithåriga barnungarna stodo i klungor omkring henne medan hon målade. Och då tavlan var färdig flyttade hon åter sitt staffli ut till stengärdet mot sjön.
Men så kom regnet i oktober — det öste ned, en vecka eller två. Då och då klarnade det litet och där föll en svag, gul ljusstrimma ut mellan molnen över backen med de bedrövliga pilhäckarna och vattpussarna på landsvägen lågo blanka en stund. Så regnade det igen.
Jenny lånade fru Rasmussens böcker från Gyldendal och Frem och lärde sig de stickade spetsarna till den värda fruns gardiner. Men det blev inte stort varken av läsning eller stickning. Hon satt i gungstolen vid fönstret dagen lång, orkade inte så mycket som kläda ordentligt på sig en gång, kröp bara in i sin urtvättade kimono.
Hon led förfärligt av det, allt eftersom hennes tillstånd bler mer och mer synligt.
