Så anmälde Gert Gram sitt besök. Redan två dagar därefter kom han körande tidigt en morgon i störtregn. Och han stannade en vecka — bodde på järnvägshotellet, en halv mil därifrån, men var hela dagen ute hos henne. Då han for, lovade han att komma snart igen — kanske redan om sex veckor.
Jenny låg vaken och brände lampan nätterna igenom. Hon visste bara att det här stod hon inte ut med längre. Det hade varit för rysligt.
Olidligt hade det varit alltsammans, från hans första deltagande, bekymrade blick, då han såg henne — i en ny mörkblå hängklänning, som en sömmerska i byn hade sytt. Vad du är vacker! hade han sagt — han hade funnit att hon liknade en madonna. Snygg madonna, jo — Hans försiktiga arm om hennes liv, hans långa, varsamma kyss på hennes panna — hon hade känt det, som om hon måste dö av skam vid det. Ja, vad han hade pinat henne med sina kärleksfulla omsorger för hennes hälsa — sina förmaningar att hon skulle sörja för att hon fick god motion. Den dagen då det var uppehållsväder hade han nästan släpat henne ut för att promenera — och hon måste äntligen hänga och stödja sig på hans arm. En afton hade han i smyg tittat på hennes handarbete — väntade väl att hon skulle vara i färd med att fålla blöjor.
Han menade ju inte något ont med det. — Men så var det inte heller något hopp om att det skulle bli annorlunda, när han kom igen — tvärtom. Men hon stod som sagt inte ut med det längre.
En dag fick hon brev ifrån honom och han skrev att hon äntligen måste rådfråga en läkare.
Samma kväll skrev hon ett kort brev till Gunnar Heggen — sade att hon väntade ett barn i februari och frågade om han kunde ge henne anvisning på någon stillsam plats i Tyskland, där hon kunde vara tills det var över.
Heggen svarade med omgående post:
