270
»Du har ju museerna där — och en hel del annat också. — Någon att vara tillsammans med. — På National bryr du dig ju inte om att gå i alla fall. Men ta bara en tur dit ner för att friska upp dig med? — Jag tycker här måste vara outhärdligt.»
»Hu nej, Gunnar — du kan väl förstå — inte nu.»
»I den där ulstern är du så vacker», sade han efter ett litet tag försiktigt.
Jenny sänkte huvudet.
»Jag är en tölp», sade han plötsligt häftigt. »Förlåt. Du skall säga mig, Jenny, om jag plågar dig.»
»Nej, det gör du inte», sade hon och såg upp. »Jag är glad att du kom.»
»Jag förstår ju, att det måste vara svårt.» Hans stämma hade blivit en helt annan. »Ja, Jenny, jag förstår det. Men det är mitt allvar — att skall du gå här — under den här tiden — jag tror bara att du gör det värre för dig själv. Jag tycker du borde resa till någon annan plats, som vore mindre tröstlös.» Han såg ut över de mörka ängsmarkerna och raderna av popplar, som förlorade sig i dimman.
»Fru Schlessinger är ju så snäll så», sade Jenny undvikande.
»Ja, stackare, det är hon visst.» Han brast ut i skratt. »Hon misstänker visst mig för att vara missdådaren.»
»Ja», sade Jenny och skrattade litet hon med.
»Nåja — fan också» De gingo ett stycke. »Du — har du tänkt något på hur du skall ordna det — för framtiden?»
»Jag vet inte riktigt ännu. Du menar väl med — barnet. Jag låter det kanske vara hos fru Schlessinger tills vidare, Hon skulle nog sköta om det ordentligt. — Eller kanske jag adopterar det», sade hon skrattande. »Man adopterar ju ibland sådana barn. Jag kunde ju kalla mig fru Winge och strunta i vad folk tänker.»
