»Du är således fast besluten — som du skrev — att avbryta all förbindelse med — vederbörande person.»
»Ja», sade hon hårt. »Det är inte han — som jag var — förlovad med», tillade hon om en stund.
»Nå, gudskelov!» Det kom så från hjärtat att hon ovillkorligen smålog litet. »Ja, vet du vad, Jenny. Han var sannerligen inte någonting att reproducera — i alla fall inte för dig. Han har för resten tagit sin doktorsgrad såg jag nyligen. — Nåja, det kunde således ha varit värre — jag var rädd, ser du —»
»Det är hans far», sade hon plötsligt.
Heggen tvärstannade.
Då hon brast ut i gråt, vilt och skärande, tog han om henne och lade sin hand om hennes kind, medan hon fortfor att snyfta mot hans skuldra.
Så gav hon sig till att berätta medan de stodo sålunda. En gång såg hon upp i hans ansikte — det var alldeles blekt och förvridet så grät hon igen.
Då det var över, lyfte han hennes huvud ett ögonblick.
»Herre Jesus, Jenny — har du haft det på det sättet. Jag förstår inte —»
De gingo tysta tillbaka till staden igen.
»Ta och res med mig till Berlin!» sade han plötsligt bestämt. »Jag kan inte lida att tänka på — det går inte för sig, att du skall gå ensam här och grubbla på allt detta.»
»Jag har nästan upphört att grubbla», viskade hon trött.
»Det är ingen mening i det!» Han bröt ut så häftigt att hon stannade. »De bästa av er går det på det sättet. Och vi anar inte hur ni har det. Det är ingen mening i det.»
Heggen stannade tre dar i Warnemünde. Jenny
begrep knappast själv varför hon var så mycket bättre till
