22
»Jo», sade fröken Jahrmann. »Jag blir inte bättre om jag låter bli. Och jag är arg i kväll.»
»Men varför då, snälla fröken?»
»Usch jo. Nu fick jag i alla fall inte de där korallerna.»
»Skulle du ha använt dem i kväll, då?» frågade Heggen.
»Nej, men nu hade jag bestämt mig för att ta dem.»
»I morgon är du bestämd för att ta malakitkedjan», skrattade Heggen.
»Nej, det är jag absolut inte, du. Men det är så avskyvärt retsamt, när Jenny och jag hade snott i väg dit bort bara för de där usla korallernas skull.»
»Ja, men, så träffade du på oss. Annars hade du ju fått lov att gå till Frascati, som du ju också plötsligt har blivit arg på.»
»Jag hade visst inte gått till Frascati — det kan du ge dig på, Gunnar. Och det hade jag mått mycket bättre av. För nu kommer jag både att röka och dricka och vara ute hela natten, när ni en gång har fått mig ut så.»
»Jag trodde det var du, som hade föreslagit det.»
»Malakitkedjan var utomordentligt vacker, tycker jag», sade Ahlin avbrytande. »Mycket billig.»
»Ja, men malakit är mycket billigare i Florens. Den här kostar fyrtisju. Och där i Florens, där Jenny köpte sin cristallo rosso hade jag kunnat få en för trettifem lire. Jenny har bara gett aderton hon för sin kedja. Men han skall ge mig korallerna för nitti lire.»
»Ditt sätt att ekonomisera är mig en smula dunkelt», sade Heggen och skrattade.
För resten gitter jag inte tala mera om det», sade fröken Jahrmann. »Jag är så led åt allt det här pratet hit och dit — men i morgon går jag och köper korallerna.»
»Men är inte nitti lire för koraller förfärligt dyrt?» dristade sig Helge att spörja.
»Ja, ser ni, det är inte sådana där vanliga», nedlät
