276
missgrepp, som har bringat dig så förtvivlade stunder, till sist bringa dig allt det, som du trängtade efter, bättre, vackrare och renare än du väl någonsin förr har drömt om, nu då ditt hjärta helt är fyllt av kärleken till ditt barn, och ännu mer längre fram, då den lille pysen växer till, börjar att känna sin mor, hänga efter henne och kan gengälda hennes kärlek, starkare och djupare och mera medvetet för vart år, som går.
Och för mig, som tog emot din kärlek, fast jag borde ha vetat att ett kärleksförhållande mellan oss var omöjligt och onaturligt — för mig ha dessa månader varit till outsäglig smärta och sorg — och saknad, Jenny, en saknad som du inte kan göra dig en föreställning om, saknaden av dig, av din ungdom, din fägring, din välsignade kärlek. Och den minsta hågkomst av allt detta har förbittrats av ånger — detta ständigt gnagande spörsmål: — Hur kunde jag låta henne göra det, hur kunde jag ta emot det, hur kunde jag tro på en lycka för mig själv och henne? Ja, Jenny, för jag har trott på det, så vanvettigt det än kan låta, därför att jag kände mig så ung tillsammans med dig. Kom ihåg att jag gick miste om min egen ungdom redan då jag var långt yngre än du är nu; en ungdoms glada arbetsliv och glada kärlekslycka fick jag genom egen skuld aldrig smaka. Och detta var hämnden. Min döda ungdom kom och spökade, då jag såg dig — mitt hjärta kände sig inte äldre än ditt. Och Jenny, intet i världen är förfärligare än det att en man är gammal och hans hjärta ungt.
Du skriver att du vill gärna att jag en gång längre fram, när pysen har blivit litet större, skall komma och besöka dig och vårt barn. Vårt barn — det är en så orimlig tanke. Vet du vad jag alltid måste tänka på? Minns du den gamle Josef på de italienska altartavlorna, han som alltid står i bakgrunden eller vid ena sidan och ömt och sorgmodigt betraktar det gudomliga barnet och dess unga och fagra mor, dessa två, som äro så helt och hållet
