upptagna av varandra och inte alls akta på hans närvaro. Kära Jenny, missförstå mig inte, jag vet ju att det lilla barn, som nu ligger på ditt sköte också är mitt kött och blod, och ändå — när jag tänker på dig, som nu är mor, så känner jag mig stå utanför liksom den stackars Josef.
Men därför skall du inte heller längre hysa några större betänkligheter mot att ta emot namnet som min hustru och det skydd för dig och ditt barn som det medför än Maria hade mot att anförtro sig till Josef. Egentligen tycker jag inte att det är alldeles riktigt av dig gentemot barnet att beröva det dess fars namn, som det ju ändå har rätt till — du må ha så mycket självtillit du vill. Självgivet är det att du i ett sådant äktenskap fortfarande är lika fri och obunden som någonsin, och att det också när du så önskar kan bli lagligt upphävt. Jag ber dig på det enträgnaste att överväga detta. Vi kunde låta viga oss utomlands och vi kunde om du så önskar redan efter några månader vidtaga åtgärder för skilsmässa, och du behövde aldrig återvända till Norge och ännu mindre bo under samma tak som jag.
Om mig själv är inte mycket att säga. Jag har de här två små rummen häruppe på Hægdehaugen alldeles i närheten av den lantgård, där jag är född och har levat till mitt tionde år, då min far kom som kronofogde till Numedal. Från mitt fönster ser jag topparna av de två stora kastanjeträden utanför dörren till mitt barndomshem. De äro inte mycket förändrade. Häruppe börja redan aftnarna att bli långa och ljusa och vårliga och träden avteckna sina nakna bruna kronor mot den blekgröna himlen, där enstaka gyllene stjärnor glindra i den skarpa klara luften. Kväll efter kväll sitter jag här vid mitt fönster och stirrar över dit och drömmer och minns hela mitt liv. Ock, liten Jenny, hur kunde jag någonsin glömma att det låg ett helt liv, ett liv, nästan dubbelt så långt som ditt och mer än till hälften framlevat i oavbruten
