282
de alla hade gemensamt — tilliten till sin begåvning, arbetsglädjen. Och hon ville återse landet där nere, berglandet med de stolta och stränga linjerna och de solsvedda färgerna.
Ett par dagar efteråt reste hon till Berlin. Hon gick omkring där några dagar — besåg gallerierna. Men hon kände sig trött och främmande och vilsen. Så drog hon vidare till München.
I Alte Pinakothek såg hon Rembrandts heliga familj. Hon tänkte alls inte på det som målning — säg bara på den unga bondkvinnan, som ännu satt med linnet nerdraget från det mjölkspända bröstet och såg på sitt barn, som somnat in. Smekande tog hon om den ena bara lilla foten. En ful liten pöbelunge var det, men kärnsund — och han sov så gott och var näpen och söt i alla fall. Josef tittade på honom över moderns skuldra — men det var ingen gammal Josef, och Maria var ingen jordfrämmande himlabrud. — Det var en kraftig medelålders hantverkare och hans unga hustru, och barnet var bådas lust och glädje.
På kvällen skrev hon till Gert Gram. Ett långt brev, ömt och bedrövat — men ett farväl för alltid.
Dagen efteråt löste hon biljett direkt till Florens. I den första daggryningen satt hon vid kupéfönstret, efter en sömnlös natt på tåget. Vildbäckarna skummade vita ned för de skogklädda bergväggarna. Det ljusnade mer och mer och städerna, som hon for förbi, blevo mer och mer italienska till sin karaktär, rostbruna och mossgyllene taktegel, husen med loggior, gröna spjäljalusier mot rödgult rappade väggar, kyrkfasader i barock, stenbroars båglinjer ut i floden — skyltarna på stationerna hade både tysk och italiensk text. Vingårdar kring byarna, gråa borgruiner på berghöjderna.
Ala! Hon stod vid tullskranket och såg på de omornat surmulna första- och andraklasspassagerarna och kände sig så meningslöst glad. Hon var i Italien igen.
