sig fröken Jahrmann till att svara. »Det här är sådana där contadinakoraller — en tjock kedja med guldlås och tunga örhängen, så långa som så.»
»Contadina — är det någon särskild slags korall det?»
»Nej då — det är sådana som contadinorna går med.»
»Jag vet inte vad contadina är», smålog Helge förläget.
»Bondjänta vet jag. Har ni inte sett de kedjor, som de går med, sådana där tunga, mörkröda, slipade koraller. Mina äro precis till färgen som biffkött och den mittersta pärlan är så stor» — hon formade en äggstor rundning med pekfingret och tummen.
»Det måste bli storartat vackert.» — Helge grep begärligt tag i samtalstråden. »Jag vet inte, hur malakit eller cristalla rossa är — men jag tycker att sådana koraller skulle passa er allra bäst.»
»Där kan ni höra, Ahlin. Ni som ville att jag skulle ta malakitkedjan. Heggens kråsnål är malakit — ta den av dig, Gunnar — och Jennys pärlband är cristallo rosso — inte rossa — röd bergkristall, förstår ni.»
Hon räckte kråsnålen och pärlkedjan över till honom. Den var ännu ljum av den unga flickans hals. Helge såg på den en stund. Inuti varje pärla var det liksom små sprickor, vilka sögo ljuset åt sig.
»Men ni skulle ha koraller, fröken Jahrmann. — Vet ni, jag tycker att ni själv skulle se ut som en romersk contadina i dem.»
»Bä, ni där!» Hon smålog litet åt Helge och gnolade förnöjd. »Hörde ni?»
»Ni har ju också ett italienskt namn, fortsatte Helge ivrigt.
»Å, det var bara den italienska familjen, där jag bodde i fjor, som förändrade det fula namn, som jag fått efter min mormor och så behöll jag det italienska.»
»Francesca», sade Ahlin lågt.
