Två guardiarer i sina slängkappor passerade dem. Eljest fanns det inte ett liv på den ödsliga platsen. Vattnet i springbrunnen plaskade framför Spanska trappan som låg vit i månljuset med planteringarnas evigt gröna buskar svarta och silverblänkande omkring.
Jenny sade plötsligt hårt och hånfullt:
»Jag vet att du menar väl, Gunnar. Det är vackert av dig att du försöker passa på mig. Men det tjänar ingenting till.»
Han gick och teg ett slag.
»Nej, om du inte själv vill», sade han om en stund.
»Vill», härmade hon.
»Ja, jag sade vill.»
Jenny andades kort och häftigt, som ville hon svara — men så besinnade hon sig. Vämjelsen vaknade hos henne — halvfull var hon, det visste hon gott själv. Det felades bara att hon skulle ge sig till att skrika — jämra sig, förklara, tjuta och gråta kanske — full. Inför Gunnar. — Hon bet ihop munnen över orden.
De voro framme vid deras port. Heggen låste upp, tände en vaxsticka och började att lysa dem uppför den ändlösa mörka stentrappan.
Deras två små rum lågo ensamma i en entresolvåning vid trappans slut. Förbi dörrarna löpte en liten gång som slutade med en marmortrappa upp till husets flata tak.
Kommen till sin dörr räckte hon handen åt honom.
»Godnatt då, Gunnar — tack för i kväll!» sade hon lågt.
»Tack själv! Sov gott!»
»Likaledes!»
Han öppnade fönstret inne hos sig. Mitt emot sken
månen på en ockergul mur med stängda fönsterluckor och
svarta järnbalkonger. Pincio reste sin höjd bakom med
vasst blänkande mörka lösvmassor mot den månblå
himlen. Nedanför låga gamla mossgrodda tak — där husets
