människorna. Jag förstår inte att du vill nedlåta dig till att vara tillsammans med dem — på det viset.»
»Ibland», sade hon sakta, »så behöver man rent ut sagt bedövningsmedel. Och vad det angår, att nedlåta sig. —» Han såg ned i hennes vita ansikte. Det bara blonda håret glänste i månljuset. »Ibland tycker jag inte det. — Fast nu för ögonblicket — skäms jag. Nu är jag ovanligt nykter, ser du.» Hon skrattade till. »Men ibland är jag det inte — till och med om jag inte har druckit någonting. Det är då som jag får lust till att vara med om det där.»
»Det är farligt, Jenny», viskade han. Och om en stund: »Jag kan inte säga annat, jag tycker det är vämjeligt, sånt som i afton. Jag har sett ett och annat du — hur det går till — jag ville inte se dig plumsa ner — sluta som något sådant som den där Loulou —»
»Du kan vara lugn, Gunnar. Det blir inte på det sättet jag slutar. I grunden orkar jag ju inte med det där. — Jag skall nog sätta punkt för det.»
Han satt stilla och såg på henne.
»Jag vet, vad du menar», sade han till sist sakta. »Men Jenny — det är andra, som har tänkt detsamma. Men då man börjar att glida neråt först, sen gör man inte det, som du kallar att sätta punkt.»
Han slank ner från murkanten, gick bort och tog hennes hand.
Du Jenny — sluta med det där du — vad?»
Hon reste sig upp och skrattade litet.
»Tills vidare i alla fall. Jag är visst kurerad för rummellusten för en god stund nu, tror jag.»
De stoda kvar litet. Så skakade hon hans hand.
»Godnatt då med dig, min gosse! Jag sitter för dig i morgon då!» sade hon i trappan.
»Ja tack!»
Heggen satt kvar litet ännu och rökte och småfrös och tänkte, innan han gick ner till sig själv.
19—203836. Undset, Jenny.
