But sat and flung the pebbles from its brink
In sport to send its imaged skies pell-mell
(And mine own image, had I noted well!) —
Was that my point of turning? — I had thought
The slations of my course should raise unsought
As altarstone or ensigned citadel.
But lo! The path is missed, I must go back,
And thirst to drink when next I reach the spring
Which once I stained, which since may have grown black,
Yet though no light be left nor bird now sing
As here I turn. I'll thank God, hastening
That the same goal is still on the same track.
Jenny svarade ej.
»That the same goal is still on the same track», återtog Gunnar.
»Tror du», frågade Jenny »att det är så lätt att hitta tillbaka till målet?»
»Nej. Men måste man inte det?» sade han nästan barnsligt.
»Vad för mål hade jag för resten», sade hon plötsligt häftigt. »Jag ville leva så att jag aldrig skulle behöva blygas varken som människa eller som konstnär. Aldrig göra någonting som jag själv tvivlade på att det var riktigt. Rättskaffens ville jag vara och fast och god och aldrig ha en annan människas sorg på mitt samvete. — Och vad var sen hela den förbrytelse som var början till det som allt det andra kom av. Att jag längtade efter kärlek utan att det var någon bestämd man som jag längtade efter. Var det så underligt? Att jag så gärna ville tro då Helge kom att det var honom jag längtat efter, så jag till sist verkligen trodde det? Det var ju början, som det andra kom av. Gunnar jag har trott det att jag skulle kunna göra dem lyckliga — och bara ont gjorde jag.»
Hon hade rest sig och gick av och an på golvet.
»Tror du att den källan, som du talar om — tror du att den någonsin blir ren och klar igen för den som vet
