24
»Jag kommer aldrig att kunna tänka på er annat än som Francesca — signorina Francesca.»
»Varför inte som fröken Jahrmann för resten. Vi kan ju dessväre inte tala italienska med varandra, då ni inte kan språket.» Hon vände sig till de andra. »Jenny och Gunnar — jag köper bestämt de där korallerna i morgon.»
»Ja, du brukar ju säga så», menade Heggen.
»Men jag vill ha dem för nitti.»
»Ja, man får nog pruta», sade Helge erfaret. »Jag gick in i en bod på eftermiddagen, någonstans borta vid Peterskyrkan och köpte den här åt min mor. Han begärde sju lire, men jag fick den för fyra. — Tror ni inte det var billigt?» Han ställde tingesten på bordet.
Fransiska såg föraktfullt på den.
»Den kostar en och en halv på lumptorget. Jag hade med mig ett par sådana till var och en av jungfrurna i fjor.
»Mannen i boden påstod att den var antik», invände Helge spakt.
»Det gör de alltid — när de ser att folk inte förstår sig på det. Och inte kan italienska.»
»Tycker ni inte den är vacker?» frågade Helge nedslagen och lindade in den i det röda silkespapperet igen. »Tycker ni inte att jag kan ge min mor den?»
»Jag tycker att den är ryslig», sade Fransiska. »Men jag känner ju inte er mors smak.»
»Gud vet vad jag då skall göra med den?» suckade Helge.
»Ge den ni till er mor», sade Jenny Winge. »Hon blir nog glad att ni har tänkt på henne. Dessutom — där hemma brukar folk tycka om sådant där. Vi som äro här nere, vi ser så mycket.»
Fransiska grep efter Ahlins cigarettetui, men han ville inte låta henne få det. De viskade häftigt sinsemellan. Så slängde hon det ifrån sig.
