296
»Ja.
Hade han levat så hade ju allt det andra varit likgiltigt, förstår du. Du talar om vilja, men ens vilja kan inte hålla liv i ens barn och då så.
Och jag förmår inte försöka att bli till något mer, Gunnar, för jag tyckte det var det enda jag dög till — och brydde mig om — att vara min lilla gosses mor. Ja, honom kunde jag älska. Kanske jag är egoist i grund och botten, för var gång jag försökte att älska de andra, så var mitt eget jag som en mur mellan oss. — Men pysen var min, han. — Hade jag haft honom, då kunde jag ha arbetat — åh, vad jag skulle ha arbetat.
Jag gjorde upp planer. — Jag tänkte på det nu i höstas, då jag reste hit ned — jag hade ju bestämt att jag skulle bo i Bayern med honom i sommar. Jag var rädd att sjöluften där uppe skulle vara för skarp för honom. — Han skulle ligga i sin vagn och sova under äppelträden — och jag skulle ha arbetat. Ser du jag vet inte någon plats i världen, som jag kunde resa till, som jag inte har drömt om att jag skulle komma till med pysen. Det fanns ingenting gott och vackert i världen, som jag inte tänkte, medan jag hade honom, att han skulle lära känna och att han skulle se. Jag har inte en sak, som inte var hans också — den röda pläden brukade jag svepa in honom i — den svarta klänningen, som du målar mig i, lät jag sy i Warnemünde, då jag kommit upp, jag lät sy den så där för att det skulle vara bekvämt att lägga honom till bröstet. — Det är fläckar ini fodret av mjölken.
Jag kan inte arbeta för jag är som förhäxad av honom. Jag längtar efter honom så jag är som om jag vore lamslagen. Om natten rullar jag ihop huvudkudden och tar den i mina armar och kvider efter lillpysen. Jag kallar på honom och talar med honom, när jag är ensam. Jag hade tänkt att måla honom, så jag skulle haft bilder av honom vid alla åldrar. — Nu hade han snart varit ett år, tänk — haft tänder och kunnat krypa — rest sig upp och
