»Åh Jenny» — Han fann inte på att säga något annat: »Åh Jenny!
Jag visste ju inte att du hade det så, kan du veta —»
Hon kom tillbaka — lade ett ögonblick sina händer på hans skuldror.
»Ja, ja Gunnar. Du skall inte så noga räkna med vad jag sade förut. Ibland så vet jag nästan inte till mig. Men du kan förstå, bara för pysens skull om inte annat — att rent ut hänge mig åt utsvävningar, det gör jag i alla fall inte.
I grund och botten vill jag naturligtvis försöka att göra det bästa jag kan av livet — det vet du väl. Försöka att arbeta igen — om det också inte blir så mycket bevänt med det till en början. Man har ju alltid den trösten att man lever inte längre än man själv vill.»
Hon satte på sig hatten igen och letade fram ett flor:
»Då går vi väl och äter — du måste ju vara hungrig så sent som det är.»
Gunnar Heggen blev blodröd över hela sitt unga ansikte. Nu då hon sade det, kände han sig plötsligt hungrig som en varg. Och han blygdes för att han kunde känna något sådant nu. Han torkade tårarna av sina våta, heta kinder och tog sin hatt på bordet.
X.
Utan att det blivit avtalat gingo de förbi den restaurang där de brukade äta och där det alltid var mycket skandinaver. De fortsatte att gå vidare i skymningen mot Tibern och över bron in i de gamla Borgo-kvarteren. I ett hörn alldeles vid Petersplatsen låg en liten restaurang, där de hade spisat ibland då de kommo från Vatikanen. Dit gingo de.
De åto utan att tala, Jenny tände en cigarrett då hon
