på springbrunnens vattenpelare, som glindrade i månljuset. Och han kände den nya känslan stiga och glindra på samma sätt inom sig själv — och hans sinne var fullt av nya ord, som sprungo i extas över hans läppar:
»Förstår du, Jenny — jag älskar dig så, att jag tycker att allt annat är likgiltigt. Jag sörjer inte över att du inte älskar mig — för jag vet att du skall komma att göra det en dag — jag känner att min kärlek är av sådant slag, att den skall få det att ske. — Jag har tid att vänta för det är underbart att älska dig så.
Då du sade det där om att låta draga ned dig — kasta dig under lokomotivet — då var det något som hände med mig. Jag visste inte själv vad det var, jag visste bara att jag inte stod ut med att höra dig tala så — jag visste att jag inte kunde låta det ske. Det var som om det gällt mitt eget liv. Och då du talade om barnet — det gjorde så vanvettigt ont i mig, att du hade lidit och att jag inte kunde hjälpa dig — ja, jag visste det inte då, men det var visst det också, att jag ville att du skulle hålla av mig — och jag förstod det alltsammans, Jenny, den gränslösa kärleken och den förfärliga saknaden — för just så håller jag ju av dig. Och medan vi gick upp här, och medan vi satt därborta — så förstod jag det hela — hur gränslöst kär och dyrbar du är mig.
Nu tycker jag ju att det alltid har varit så, förstår du. Allt som jag minns om dig, hör ihop med — att jag håller av dig. Nu förstår jag varför jag har varit så nedstämd sedan du kom hit. Jag såg att du hade det svårt — det var det, både att du var så tyst och så sorgsen den första tiden, och så de där vildhetsanfallen sedan. — Jag minns den dagen på landsvägen vid Warnemünde, då du stod där och grät — det hör också ihop med att jag älskar dig.
De andra männen, som du har känt, Jenny — barnets far också — å, jag vet hur det har varit. Du har talat och talat med dem om allt, som du har tänkt, och
20—203336. Undset, Jenny.
