306
det har bara blivit till prat om tankar, till och med när du har försökt att få dem att begripa hur du kände — för de kunde inte förstå hurudan du var. — Men jag vet det. — Det som du sade den där dagen i Warnemünde, och det som du har sagt i dag, — du vet, att det kunde du bara säga till mig — det är saker, som bara jag kan förstå — är det inte sant?»
Hon böjde överraskad, samtyckande huvudet. Det var sant.
»Jag vet att jag är den enda som förstår dig i grund och botten, och jag vet precis hurudan du är. Åh, och sådan älskar jag dig.. Om du vore full av fläckar och blodiga sår i ditt sinne så kan jag bara älska dig och kyssa bort alltsammans, till du blir ren och sund igen. Jag vill ju inte annat med min kärlek, Jenny, än att du skall bli som du ville vara och måste vara för att känna dig lycklig. Vilka galenskaper du än kunde finna på så skulle jag tro att du var sjuk, att det var något främmande, som hade trängt sig in i ditt väsen. — Om du bedrog mig — om jag fann dig full i en rännsten — du är min egen älskade Jenny i alla fall — hör du det.
Kan du inte bara bli min — bara komma över till mig, lägga dig i mina armar och låta mig göra dig till min. — Du skall bli sund och lycklig igen — jag vet inte riktigt nu hur jag skall göra det, men jag vet att min kärlek skall finna på det — så att du skall vakna lite gladare för var morgon och var dag skall bli lite ljusare och gladare än gårdagen och din sorg lite mindre tung. — Kan vi inte resa upp till Viterbo, du — eller någon annanstans? Å, låt mig få dig — jag skall vårda dig, som ett litet sjukt barn. Och när du har blivit frisk igen så har du lärt dig att älska mig och vet att vi två kan inte leva utan varandra.
Hör du, Jenny — du är sjuk — du kan inte reda dig själv. — Slut bara dina ögon och räck mig händerna, så tar jag och älskar dig frisk — åh, jag vet jag kan.»
