316
»Jag visste inte att du var här i staden», sade han. »Jag kom hit i förrgår. Från Paris. Jag såg din adress i föreningen — jag hade tänkt att gå upp till dig en dag. Så mötte jag dig på gatan i eftermiddags. Jag kände igen ditt gråa pälsverk redan på långt håll.» Han talade fort — liksom andfått. »Vill du inte säga godafton till mig, Jenny — är du förargad för att jag har kommit upp till dig?»
»Godafton Helge!» sade hon och tog emot den hand som han räckte henne. »Var så god, vill du inte sitta ned?»
Hon satte sig själv i soffan. Hon hörde sin egen röst, ganska lugn lät den. Men i hjärnan hade hon den samma besynnerliga delirerade förnimmelsen av rädsla.
»Jag hade lust att hälsa på dig», sade Helge och satte sig i stolen bredvid henne.
»Det var snällt av dig», svarade Jenny.
De tego ett slag.
»Du bor i Bergen nu», sade hon. »Jag såg att du har tagit din doktorsgrad — gratulerar.»
»Tack!»
Så blev det en paus igen.
»Ja, du har ju varit utomlands ganska länge nu. — Ibland har jag tänkt på att skriva till dig — men det blev aldrig av. Heggen bor här i huset han också, ser jag.»
»Ja. Jag skrev och bad honom hyra åt mig — en ateljé, men de äro så dyra och svåra att få tag i här i staden. Men det här rummet har ju ganska bra belysning.»
»Jag ser att du har en del tavlor stående — ja.»
Han reste sig, gick bort över golvet ett slag, men kom strax tillbaka och satte sig som förut. Jenny sänkte huvudet. Hon kände att han oavbrutet stirrade på henne.
Så talade han igen — de försökte att få ett samtal i gång. Han frågade om Fransiska Ahlin och andra gemen-
