Jenny teg fortfarande.
»Är du kär i honom?» frågade Helge igen.
»Ja, men jag vill inte gifta mig med honom.»
»På det sättet», sade han hårt.
»Nej.» Hon smålog flyktigt. Och trött och uppgiven sänkte hon huvudet. Jag orkar inte med något förhållande till någon — nu mera. Jag orkar ingenting. Jag skulle önska att du ville gå, Helge.»
Men han blev sittande.
»Jag kan inte fatta att allt skulle vara förbi. Jag trodde det aldrig och nu då jag ser dig.
Jag har tänkt och tänkt att det var nog min egen skuld — jag var så försagd, visste aldrig vad som var det rätta. Det kunde ha varit annorlunda. — Jag har tänkt på den sista aftonen, som jag var tillsammans med dig i Rom. Jag har alltid tyckt att det ögonblicket måste komma tillbaka. För jag gick den gången därför att jag trodde det var riktigast av mig. — Då kan jag väl inte ha mist dig för det.
Den gången» — han såg ned — »hade jag aldrig rört en kvinna ännu. — Jag hade blivit skrämd av det som jag såg hemma. — Drömmar och fantasier — det var ett rent helvete ibland — men alltid var rädslan starkast.
Åh! Nu är jag tjugunio år du. Och ingenting vackert och lyckligt har jag upplevat utom den korta våren med dig. Kan du inte förstå att jag aldrig har kunnat släppa tanken på dig —?
Begriper du inte hur jag älskar dig — den enda lycka som jag vetat om? Jag kan inte släppa dig — nu kan jag inte.»
Hon hade rest sig skälvande, och han reste sig han också. Hon vek ovillkorligen några steg tillbaka.
»Helge — det har varit en annan.»
Han stod stilla och såg på henne.
»Såå — har det varit en annan, du. — Det kunde ha varit jag — och så blev det en annan. — Ja, men jag vill
