320
ha dig — jag bryr mig inte om det — nu vill jag ha dig för du har lovat mig det en gång».
Då hon förskrämd sökte glida förbi honom drog han henne våldsamt till sig.
Det var som om det tagit några ögonblick innan hennes hjärna kom till medvetande om att han kysst hennes mun. Hon trodde att hon gjorde motstånd, men hon låg nästan passiv i hans armar.
Hon ville säga att han inte fick — hon ville säga vem som var den andre. Men hon kunde inte ty då skulle hon ha sagt att hon haft ett barn. Men då hon tänkte på den lille kände hon att hon inte förmådde att nämna hans namn — i sammanhang med detta. Sitt barn måste hon hålla utanför den undergång, som hon nu visste skulle komma. — Och hon kände det nästan som ett ömhetsbevis från den lille döde och det värmde henne och gjorde henne gott — så att hennes kropp ett ögonblick blev mjuk och eftergivande i hans armar.
»Du är min — det är min du är, Jenny — ja, ja, ja —» viskade Helge ned över henne.
Hon såg ett ögonblick upp i hans ansikte — så slet hon sig lös ifrån honom och rusade mot dörren. Hon ropade i det samma högt på Gunnar.
Han var efter henne och tog henne på nytt.
»Han får dig inte — du är min, min —»
De brottades utan ord nere vid dörren. För Jenny syntes det som om alltsammans kom an på om hon kunde få upp den och komma in i Gunnars rum. Och allt efter som hon kände Helges kropp mot sin, hetare och starkare än hennes egen, och han höll henne fast med armar och knän, så var det som det skulle så vara att hon måste ge sig hän. Och till sist kastade hon sig godvilligt i hans armar.
I gryningen medan han gick och klädde på sig kom
han varje ögonblick fram till hennes säng och kysste
henne.
