324
han hade upplevat syntes honom plötsligt otroligt, obegripligt — och hemskt.
Detta möte med henne som han drömt om alla dessa år. Henne som han drömt om. Hon hade nästan inte talat — suttit stum och kall, och så plötsligt kastat sig i hans armar. Vild och galen, men utan ett ord. Nu mindes han plötsligt att hon ingenting sagt — ingenting till alla hans kärleksord i natt.
En främmande, skrämmande. — Hans Jenny. Han visste med ens att hon aldrig varit det.
Helge gick och gick på de morgontysta gatorna. Upp och ned på Corson.
Han försökte att minnas henne. Skilja minnen och drömmar åt. Minnas henne från den tid då de voro förlovade. Men han fick inte tag i henne — visste plötsligt att han aldrig hade haft det. Alltid hade det varit något bakom, som han inte kunde se, men han hade känt att det var där.
Ingenting visste han om henne. — Heggen kunde vara hos henne nu — han visste det ej. — Det hade varit en annan hade hon själv sagt — vilken annan — vilka andra, vad för andra, som han inte kände till men alltid känt.
Och nu efter detta — han kunde inte släppe henne nu heller — han visste det. Nu mindre än någonsin förr. — Och han kände henne inte. Vem var hon, som hade honom i sin makt — och som han tillhört i tre år med varenda tanke.
Och det var rädsla och det var raseri, som drev honom, då han rusade tillbaka till hennes port. Den stod öppen. Han sprang upp för trapporna — hon skulle svara honom — hon skulle inte komma undan, innan hon sagt honom allting.
Hennes dörr var öppen. Han såg in — den tomma
sängen och de blodiga lakanen och blodet över golvet. Och
