kyrkogården, nära intill kapellet. Det var i utkanten av en ljusgrön med tusenskönor översållad ängssluttning, där det bara fanns några få gravar ännu. Cypresser hade blivit planterade i kanten av gräsvallen, men de voro helt små ännu, liknade leksaker med de spetsiga, svartgröna kronorna på ranka, hoptvinnade, bruna stammar, som påminde om pelare i korsgången av ett kloster.
Hennes grav låg litet för sig själv ute på ängen, men torven hade tagits bort då den blev uppkastad, så det var mull över den. Den var ljusgrå, ty solen lyste på den och den mörka cypresslunden stod som en mur bakom.
Gunnar höll händerna för ansiktet och böjde sig ned på knä, tills han låg med huvudet nere på de vissna blomsterkransarna.
Han kände vårens trötthet i alla lemmar, och blodet rann sjukt av sorg och saknad vid vart och ett av hans hjärtas tunga slag. Jenny — Jenny — Jenny — hennes ljusa namn hörde han överallt i vårens fågellåt, och hon var död.
Hon låg därnere i mörkret. En lock av hennes ljusa hår hade han klippt av, och han bar den inne i plånboken. Han kunde ta upp den och låta den glänsa i solen — och de små fattiga gnistorna var allt vad solen nu mäktade att tända av hela hennes tunga, skimrande bår.
Hon var död och borta. Det fanns några tavlor efter henne och det hade stått en liten bit om henne i tidningarna. Och där fanns en mor och några systrar som sörjde sin Jenny — den verkliga hade de aldrig känt och de visste igenting om hennes liv och hennes död. Det fanns andra — de stirrade förtvivlade efter den Jenny, som de hade känt — de visste något, men de förstodo ingenting.
Det var bara hans Jenny, hon som låg här.
Helge Gram hade kommit till honom. Han hade frågat och hade berättat och han hade jämrat och tiggt:
»Jag förstår ju ingenting. Vet du det — förklara
