328
mig det, Heggen. Du vet det, kan du inte säga mig, vad du vet?»
Han hade inte svarat.
»Det var en annan. Hon sade det själv. Vem var det? Var det du?»
»Nej!»
»Vet du vem det var? —
»Ja, men jag vill inte säga det. Det tjänar ingenting till att du frågar, Gram.»
»Ja, men jag blir galen, Heggen — jag blir galen av det, om du inte kan förklara för mig.»
»Du har ingen rätt till att känna Jennys hemligheter.»
»Men varför gjorde hon det då? För min skull — för hans skull — för din skull?»
»Nej. Hon gjorde det för sin egen skull.»
Så hade han bett Gram gå. Nu hade han rest. De hade inte sett varandra mera.
Det var uppe i Borgheserträdgården, som Gram hade kommit fram till honom. Ett par dagar efter begravningen. Han hade suttit där i solskenet. Han var så trött. Det var han som hade fått lov att ordna med alltsammans och ge nödiga förklaringar åt alla håll — i anledning av undersökningarna om självmordet — och med begravningen — till fru Berner hade han skrivit att hennes dotter plötsligt dött av hjärtslag. Men det hade varit något i allt detta som hade gjort honom gott. Det att ingen visste hans sorg. Det, att den stora förklaringen, som han visste var den sanna — den gömde han för sig själv. Det hade sänkt hans sorg så oändligt djupt ned i honom själv. Nu kom han aldrig till att säga den till någon människa. Den var ensamt hans. Och den skulle vara den innersta kärnan i hans själ i alla tider.
Den skulle färga hans väsen och färgas av det. Den skulle styra hans liv — och styras av det — skifta färg och form med det, men aldrig plånas ut. Var timme på
