330
så ivrig, stark och högvuxen och ändå så bräcklig och skör med en ömtålig ära, av det slag som inga fläckar kunna tvättas bort ifrån, därför att de sätta märken så djupt in.
Och nu var hon död. Och han hade varit ensam med sin kärlek i många dagar och nätter och han skulle vara ensam med den i alla sitt livs dagar och nätter.
Och det hade varit nätter då han kvävt sina förtvivlade skrik i sängkuddarna. Hon var död och han hade aldrig ägt henne. Och det var honom, som hon skulle ha älskat, och det var honom som hon skulle ha tillhört och hon var den enda, som han älskat. Hon var död och hennes vackra, slanka, vita kropp som slöt sig om hennes väsen som en sammetsslida om en smal och fin spröd klinga, den hade han aldrig rört, aldrig sett. Andra hade haft den och inte vetat vad det var för en underbar och sällsynt skatt som förirrat sig i deras händer. Och nu låg den nergrävd i jorden, och den skulle förändras ohyggligt, ohyggligt och förtäras och upplösas tills den blev en smula mull i mullen till slut.
Gunnar skakade av snyftningar där han låg.
Andra hade ägt henne. Och de hade besudlat henne och ödelagt henne, och de hade inte vetat vad de gjorde. Och han hade aldrig ägt henne.
Så länge han levde skulle det komma stunder då han våndades som nu, för att det var sålunda.
Och dock var det bara han, som ägde henne. Bara
i hans hand kunde hennes gyllene hår glänsa nu. Hon
själv, hon levde i honom — hennes själ och hennes bild
stodo speglade i honom så klart och fast som i stilla
vatten. Hon var död, hennes sorg var inte mera i henne
men den var i honom — där levde den vidare, och skulle
inte dö förrän han dog själv. Och därför att den var
levande skulle den växa och förändras — han kunde inte
