332
ska att han inte blivit seende — om det också bara var för att se att det var för sent.
Gunnar reste sig upp på knä. Han tog en liten flat
pappask upp ur fickan och öppnade den. Det låg en
liten pärla ini den av Jennys ljusröda kristallhalsband.
Då han ordnade hennes kvarlåtenskap fann han kedjan i
lådan till nattduksbordet; snöret hade brustit. En pärla
hade han tagit och gömt.
Han tog litet mull från graven och lade i asken. Pärlan trillade runt neri den och täcktes av grått stoft över det hela, men det klara rosa skimrade igenom och de fina sprickorna lyste och bröto sig i solljuset.
Alla hennes tillhörigheter hade han ordnat och sänt hem till familjen — noga samlat alla brev och bränt dem. I en förseglad pappask lågo hennes barnkläder. Han hade sänt dem till Fransiska, ty Jenny hade en dag talat om att hon ville göra det.
Hennes portföljer och skissböcker hade han bläddrat igenom och packat ihop efteråt. Men först hade han försiktigt skurit ut de par bladen med teckningarna av hennes lille pys och gömt dem i sin plånbok.
De voro hans. Allt som hon haft ensam med sig själv, det var hans nu.
Ute i gräset växte några rödvioletta anemoner. Han reste sig tanklöst och plockade dem. Åh våren! våren! Han mindes sista gången han hade varit hemma en vår. Det var för två år sedan.
Han hade fått en kärra och en röd märr på gästgivargården. Han som rådde om den var en gammal skolkamrat till honom. Och han körde in på sockenvägen en solblank förmiddag i mars. Under den ljusblå himlen lågo gärdena med blekgult gammalt gräs. Där stenmarken stack upp genom mullen stodo små grupper av enar och björk och rönn, med nakna, blanka kvistar mot luften. Gödselhögarna på åkrarna lyste som gulbrun sam-
