28
lumptorget för att köpa sig pärlor och grannlåt — hade kanske hänförda hämtat sina vänner och visat fram denna nya härlighet, som de inte hade fantiserat om i långa år. — De hade knappast läst i böckerna om var sten och var plats — tills ögonen blivit som förvända och inte kunde se något vackert om det inte var absolut så som man tänkte ut det hemma. — De kunde utan tvivel se någon av de vita pelare, som avtecknade sig mot den sydblå himlen, och glädja sig utan pedantisk nyfikenhet, vilket tempel för vilken glömd gud, som en gång stått där.
Drömt hade han — och läst. Och han varsnade det — det fanns ingenting i verkligheten som såg ut precis som han hade väntat. Allting blev så grått och hårt i den klara dagern och luften — drömmen hade svept hans fantasibilder i ett mjukt klärobskyr, rundat och avslutat det harmoniskt och öst sommargrönska ut över ruinerna. — Han hade bara kommit dit för att se efter att allt det där som han läst sig till var på sin plats. Sedan kunde han rabbla upp det ur böckerna vid lektionerna i det högre privatläroverk för unga damer där hemma, som han undervisade i, och säga, att han hade sett det — och han skulle inte kunna tala om en enda sak, som han hade uppdagat själv — ingenting skulle han få veta utom det som han läst om. Och då han träffade på levande människor så försökte han att leta ut någon av de döda diktade gestalter, som han kände till — och se om det var någon av dem som de kunde föreställa. — För hur skulle han kunna veta annat om levande människor — han som aldrig hade levat.
Men Heggen där, med de tjocka röda läpparna, han drömde väl knappast om ett romantiskt äventyr à la Familjejournalens romanbibliotek om han lade an på någon liten flicka en afton på Roms gator.
För resten började han känna att han druckit vin.
»Om ni går hem och lägger er nu så får ni huvudvärk i morgon», sade fröken Winge till honom, då de stodo ute
