334
om nåden. Så spratt hon upp och vittnade, darrande av lidelse.
Ingeborg, hans vackra, käcka syster. Så yster som hon hade varit en gång och förtjust i att läsa och lära. Medan hon var på arbete i staden måste han skicka henne böcker och broschyrer och Socialdemokraten, i packor, två sånger i veckan. Allt ville hon veta och lära. Men så när hon var trettio år blev hon väckt. Nu talade hon med tungor.
Hela sin kärlek hade hon kastat på deras lilla brorson, Anders, och den lilla flickan som de tagit till fosterbarn — ett oäkta barn från Kristiania. Med tindrande ögon berättade hon dem om Jesus, barnens vän.
Dagen efter snöade det. Han hade tagit ungarna med sig på en kinematograf i den lilla småstaden, en halv mil därifrån.
De traskade utmed ett stengärde, mellan granskogen och åkrarna. Allt var gråvitt av vattnig marssnö — bara deras fotspår stodo mörka bakom dem. Han försökte att konversera med barnen — frågade och de avgåvo sina betänksamma och förbehållsamma svar.
Men på hemvägen var det barnen, som frågade och han svarade oförbehållsamt, vidlyftigt, smickrad. De hade sett bilder av cowboys i Arizona och kokosskörd på Filipinerna. Och han var ivrig och bemödade sig att ge ordentligt besked och att inte staka sig på någon punkt.
Å, våren våren —
Och det var en vårdag. som han hade rest upp till Viterbo med dem, Jenny och Fransiska.
Hon hade suttit svartklädd och slank och stirrat ut genom fönstret. Så grå och stora hennes ögon varit — han mindes det.
Över Campagnan — här, där inga ruiner funnos, som turisterna kommo för att bese utan bara en och annan formlös och namnlös murmassa, med långa mellan-
