336
Då hade han varit förälskad i henne — berusad som han var av vår och vin och det muntert piskande regnet och de snabba solglimtarna och sin egen ungdom och sitt övermått av liv. Han hade sport lust till att få henne med och dansa, den högresta ljusa flickan, som skrattade så försiktigt som om hon prövat en ny aldrig förut övad konst … Hon som stirrade gråögd, allvarlig och längtansfylld på alla de blomster de foro förbi — som hon så gärna velat plocka.
Åh, Herre min Gud — allt det som kunnat vara. — De torra, bittra snyftningarna skakade honom igen.
Den dagen som de begett sig till Montefiascone
regnade det också — så det stänkte upp från stenläggningen
kring de båda kvinnornas upplyfta kjolar och smala
vrister och fötter. Men vad de hade skrattat de tre, då de
vadat uppför den branta, trånga gatan, där regnvattnet
strömmade emot dem som en fors.
Och då de hade kommit upp på la Rocca, bergklippan, mitt i den gamla småstaden så lättade molnen.
De hängde över bröstvärnet alla tre och sågo på Bolsenersjön, som låg svart, djupt nedanför de gröna sluttningarna med olivlunderna och vingårdarna. Molnen vilade lågt över åsarna, runt sjön. — Men så flög där en silverblank ilning över den mörka vattenspegeln och den bredde ut sig och blånade och dimman rullade tillbaka och sjönk in i klyftor och skrevor allteftersom berglinjen omkring sjön framträdde. Solen bröt igenom skyarna och de sjönko ned och lågo gyllene och ljusblå runt foten av små kullar krönta av stengrå borgar. Mot norr dök en hög kägelformig topp upp, som var långt borta — Cesca påstod det var Monte Amiata.
Över den nytvättade, blåa vårhimlen rullade de sista resterna av regnmolnen — tunga och silverbrämade, smältande bort för solen — ovädret flyktade västerut och gjorde det mörkt, där den etruriska högslätten sänkte
