på den mörka gatan igen. De andra tre gingo före, Helge följde en smula bakom henne.
»Ja, men, fröken Winge — ärligt talat, tycker ni inte att jag är en förskräckligt ledsam figur att ha med?»
»Nej, kära, då. — Det är bara det att ni inte känner oss och inte vi er — ännu.»
»Jag har så svårt att bli bekant med folk — blir det egentligen aldrig. Jag borde inte ha gått med, då ni var så vänlig och frågade mig. Det behövs förmodligen träning till att roa sig också.» Han försökte att skratta.
»Ja, det är säkert.» Helge kunde höra på hennes röst att hon log. »Jag var tjugufem år, innan jag började att träna. Och Gud skall veta det gick inte vidare bra för mig i början heller.»
»Ni? Jag trodde att ni konstnärer alltid — — — För resten trodde jag inte att ni var tjugufem år på långa tag ännu.»
»Jo gudskelov — det är jag betydligt över.»
»Säger ni gudskelov för det? — Och jag som ändå är man — jag vet inte — för vart år som dryper bort från mig — in i evigheten — utan att ha haft någonting med sig — annat än förödmjukelsen att se, att andra människor inte har bruk för mig — inte vill ha med mig att skaffa —» Helge hejdade sig plötsligt förskräckt. Han kände sin egen stämma darra — hade också en förnimmelse av att han måtte vara litet full, som kunde gå och tala på det viset till en dam, som kan inte kände en gång. Men han fortsatte i trots mot sin egen skygghet: »Jag tycker att det är alldeles hopplöst. När min far berättar om sin tids ungdom — de pratade visst i munnen på varandra med gyllene illusioner och allt sånt där. — Jag har ta mig fan, inte en enda illusion att tala om från de år som ligger bakom mig. Och de åren ha gått — äro spillda — kan aldrig fås igen.»
»Det där har ni inte rätt att säga, kandidat Gram. Det finns inga år av ens liv, som äro spillda, så länge man
