30
inte har det så ställt att självmord är den enda utvägen. Och jag tror inte att de gamla från de gyllene illusionernas tid hade det bättre ställt. Vi — de flesta unga, som jag känner, ha startat utan illusioner — vi blevo nästan alla kastade ut i kampen för tillvaron innan vi hunnit bli fullvuxna ens. Och vi fick pröva den från början så att vi lärde oss vänta det värsta. Och så lärde vi en dag att vi själva i alla fall kunde lyckas att få en del gott ur det. — Ett eller annat hände, som kom oss att tänka: tål du det, så tål du kniven. — Får man först lite självtillit på det sättet, så är det inte någon illusion, som tillfälliga omständigheter och medmänniskor kan röva från en.»
»Å — omständigheterna — eller slumpen kan vara av sådant slag att det inte tjänar något till med självtillit när de äro starkare än man själv är.»
»Ja.» Hon skrattade. »Naturligtvis — när ett fartyg lägger ut, kan slumpen göra att det förliser — ett fel i gjutningen av ett hjul och allting springer. En sammanstötning. Men det tar man inte med i räkningen. Och omständigheterna får man se till om man inte kan bekämpa. Man hittar för det mesta på en utväg till sist.»
»Ni tycks vara mycket optimistisk, fröken Winge.»
»Ja.» Hon gick några steg. »Jag har blivit det, sen jag fått se hur mycket människor verkligen kan stå ut med — utan att mista modet till att kämpa vidare — och utan att bli försumpade.»
»Det är just det som jag tycker de blir. Försumpade — eller åtminstone försvagade.»
»Inte alla. Och bara det att någon inte låter livet förnedra eller försvaga sig tycker jag är nog till att göra en optimistisk. Vi ska in här», sade hon.
»Det här liknar mera en Montmartrekneipp eller nånting i den vägen, tycker jag?» Helge såg sig omkring.
Längs väggarna i den mycket trånga lokalen löpte smala, plyschklädda bänkar. Där var små marmorbord och på disken brann det under två stora nickelkokare.
